Om att crossträna tron
21. október 2018
Ræða dr. Antje Jckelén, erkibiskups, í Hallgrímskirkju 21. oktober, 2018:
Det är en stor glädje att få samlas till gudstjänst tillsammans med er idag i detta fantastiska kyrkorum.
Jag kommer med hälsningar från er systerkyrka, Svenska kyrkan. Den konkreta anledning som har fört mig hit idag är deltagandet i Arctic Circle Assembly. Som kyrkoledare för övriga lutherska kyrkor i Norden har vi samlats tillsammans med Biskop Agnes för att lära och bidra.
Med tiden har det blivit allt tydligare att tro spelar en ofrånkomlig och viktig roll i arbetet kring klimatförändringar. Från början såg det kanske ut som att det var främst politikernas jobb, och naturvetarnas som skulle utveckla nya teknologier. Men ganska snabbt kom vi att förstå att om inte företagen är med i förändringsprocessen så går det inte. Och ändå räcker det inte med det. Klimatfrågorna har att göra med hur vi ser på naturen skapelsen hur vi ser på människans roll som förvaltare av skapelsen och därmed handlar det om vad vi innerst inne tror på; vad vi värderar högst; vilka resurser vi har för att hantera vår egen och andras oro, ångest, rädsla och skuld; hur vi förstår vårt ansvar för våra barnbarn och deras barnbarn; hur vi kan hitta ett hopp som befriar till handlingskraft med andra ord: det handlar om tro.
När Svenska kyrkans biskopar för fyra år sedan skrev ett biskopsbrev om klimatet, skrev vi:
Now it is time for science, politics, business, culture and religion, everything that is an expression of human dignity, to work together. The challenge of climate change is existential and spiritual because it concerns the basic conditions of human life in the deepest sense.
Den tidigare FN Generalsekreteraren Ban Ki-moon sa så här i ett tal till representanter från olika religioner och trostraditioner om kampen mot den globala uppvärmningen:
Slowing, indeed reversing, these trends have emerged as the defining challenge of our age. It requires both your prayers and your participation. Indeed, success in the fight against climate change is hard to contemplate without the input and energy of men and women of faith.
All of you can help inspire millions of people around the world to become better stewards of our planet. You can guide them towards healthier, more sustainable lifestyles. And you can reinforce the belief, fundamental to all religions, that we have a sacred obligation to leave the world a better place for those who will follow.
Tron spelar roll! Mycket hänger på trons kraft! Och det är just det som dagens evangelietext ur Johannesevangeliets fjärde kapitel handlar om. Vi må ha många olika praktiska skäl för att ha sökt oss hit till Hallgrimskyrkan just idag. Men i grund och botten finns det bara ett skäl: Det är tron. Närmare bestämt det faktum att Jesus skapar tro. Och tron som Jesus skapar drar i oss.
Jesus skapade tro då för tvåtusen år sedan, och han gör det idag. Utan tro skulle vi inte vara här, inte någon av oss. Jag vet inte hur det är här hos er i Island. Om jag talar så i Sverige kan det hända att någon säger: Jag är nog inte här därför att jag tror. Jag vet inte ens om jag saknar den tro som jag känner mig rätt säker på att jag inte har.
Vad är då tro? Hur skapas tro? I vår tid hör vi denna fråga ofta som en individuellfråga: hur ser jagpå tro? Är jag troende? Och så kommer frågan: Vad måste man tro på för att få räkna sig som troende? Vad är minimum för kristen tro?
Visst kan man samtala om vad som är minimum för kristen tro. Men frågan har sina brister. Den utgår från att med tro är det så att antingen har man den eller så har man den inte. Den glömmer att tro är något rörligt, dynamiskt. Tro är inte en sak jag äger utan en relation jag är indragen i. Frågan om trons minimum förutsätter dessutom att tro är ett individuellt ställningstagande. Något jag bestämmer mig för eller emot. Något som jag sedan måste kolla sammansättning och temperatur på: tror jag rätt, och gör jag det med den rätta värmen?
Visst har tro med individuella ställningstaganden att göra, och visst spelar det roll vad vi tror. Men den evangelieberättelse som vi nyss har hört säger också något annat om tro. Jesus skapar tro inte som individuella paket som vi bär med oss, utan Jesus skapar tro som ett gemensamt rum som vi är välkomna att leva i.
Jesus kom tillbaka till Kana i Galileen, där han hade gjort vatten till vin, berättar evangelisten Johannes och knyter an till Jesu första besök i Kana, då Jesus på tredje dagen efter sitt dop hade bänkat sig till bröllop. Man kan inte rädda världen om man inte visar sin kärlek till människorna genom att älska deras glädje. Det gäller också i klimatförändringarnas tid. Jesus uttryckte det den gången genom att skapa ett överflöd av vin, symbolen för glädje och liv. Som han senare sa: Jag har kommit för att de ska ha liv, och liv i överflöd (Joh 10:10).
Mellan besöken i Kana har Jesus hunnit med att handgripligen slänga ut försäljarna ur Jerusalems tempel (Gör inte Guds hus till en saluhall!); han har haft nattliga diskussioner med den lärde Nikodemos och samtalat i middagshettan med den samariska kvinnan vid Sykars brunn. Jesus skapar ett rum av tro omkring sig, som den individuella tron kan leva i.
Vår individuella tro är lite som en muskel. När den används och övas blir den smidig och stark och klarar påfrestningar. En muskel som inte används förtvinar. En otränad muskel ger träningsvärk. Det är i regel inte farligt, träningsvärk signalerar här finns utvecklingsmöjligheter. För trons muskler finns det kanske en sorts troningsvärk som signalerar växtmöjligheter.
Den gemensamma tron är som det tak som det känns så väldigt skönt att gå in under när snön vräker ner eller solen bränns. Lika skönt som det är att en regnig och stormig dag komma innanför den här kyrkans portar och njuta av dess stilla liv. Den tro som Jesus skapar är mer än summan av det som våra individuella trosmuskler åstadkommer. Tron är också det starka valv i vars skydd vi idag finner gemenskap. Vem vill vara utan det taket?
När Jesus återvänder till Kana, den överflödande livsglädjens plats, möter han det hotade livet. Ett barn ligger döende, sonen till en kunglig ämbetsman ( nej status och rang skyddar inte från lidande och död). Vad förmår löften om liv i överflöd när mor och far ser sitt barn dö?
Fadern spänner trosmusklerna till det yttersta. Tar sig flera mil för att be Jesus komma. Men Jesus bjuder motstånd: Om ni inte ser tecken och under tror ni inte. Ni vill alltid ha bevis! Pappan måste ha känt en extrem troningsvärk i denna stund, men han insisterar: Kom, innan mitt barn dör. Han vägrar lämna trons rum. Gå hem, din son lever. Så går han, i ovisshet. Först dagen efter får han veta att barnet blev bättre just då. Och han kom till tro liksom alla i hans hus.
Det här är inte en tro som är baserad på en rad påståenden, utan en tro grundad på erfarenhet. Den är inte egendom utan relation, den är inte bara individuell utan också gemenskap.
Det är en tro som inte är immun mot ifrågasättande. Familjen kunde ju aldrig veta säkert vad som egentligen hände. Var det helt enkelt ett naturligt förlopp: pojkens immunförsvar lyckades till sist vinna över sjukdomen, eller var det verkligen Jesu livgivande kraft? Eller var det just Jesu livgivande kraft som blev synlig i det helt naturliga och ändå underbara tillfrisknandet?
Tro är som en muskel som kan tränas. Helst så att hela kroppen är i rörelse, lite som på en crosstrainer, konditionsmaskinen som motionerar ben och armar och mer därtill. Och förresten, cross-trainer måste ju vara en bra bild för den tro som har ett kors i centrum. Så visst gör vi rätt i att crossträna/korsträna vår tro.
Låt oss i våra kyrkor fortsätta att samtala om vad korsträning av vår tro innebär i klimatförändringarnas tid. Hur ser korsets väg till uppståndelsen ut när vi tänker klimatmål och hållbar utveckling? Vad betyder omvändelse, försakelse, död och uppståndelse för oss när vi tänker på våra barnbarnsbarns framtid, när vi tänker på global rättvisa? Hur vårdar vi hoppets gåva? Och glädjen över livet i skyddet av det valv av tro som Gud genom kyrkan har spänt över sekler och kontinenter?
Jesus skapar tro. Tron drar i oss. Så att vi kan främja liv vårt gemensamma liv, skapelsens liv. Må Guds nåd, Kristi kärlek och den Heliga Andens kraft leda och stärka oss i detta. Amen.
Message from the General Secretary, https://www.un.org/press/en/2007/sgsm11276.doc.htm
21:a söndagen efter Trefaldighet, Joh 4:46-53
Hallgrims kyrka, Reykjvavik, 181021
Photo: Sigurður Árni Þórðarson
Det är en stor glädje att få samlas till gudstjänst tillsammans med er idag i detta fantastiska kyrkorum.
Jag kommer med hälsningar från er systerkyrka, Svenska kyrkan. Den konkreta anledning som har fört mig hit idag är deltagandet i Arctic Circle Assembly. Som kyrkoledare för övriga lutherska kyrkor i Norden har vi samlats tillsammans med Biskop Agnes för att lära och bidra.
Med tiden har det blivit allt tydligare att tro spelar en ofrånkomlig och viktig roll i arbetet kring klimatförändringar. Från början såg det kanske ut som att det var främst politikernas jobb, och naturvetarnas som skulle utveckla nya teknologier. Men ganska snabbt kom vi att förstå att om inte företagen är med i förändringsprocessen så går det inte. Och ändå räcker det inte med det. Klimatfrågorna har att göra med hur vi ser på naturen skapelsen hur vi ser på människans roll som förvaltare av skapelsen och därmed handlar det om vad vi innerst inne tror på; vad vi värderar högst; vilka resurser vi har för att hantera vår egen och andras oro, ångest, rädsla och skuld; hur vi förstår vårt ansvar för våra barnbarn och deras barnbarn; hur vi kan hitta ett hopp som befriar till handlingskraft med andra ord: det handlar om tro.
När Svenska kyrkans biskopar för fyra år sedan skrev ett biskopsbrev om klimatet, skrev vi:
Now it is time for science, politics, business, culture and religion, everything that is an expression of human dignity, to work together. The challenge of climate change is existential and spiritual because it concerns the basic conditions of human life in the deepest sense.
Den tidigare FN Generalsekreteraren Ban Ki-moon sa så här i ett tal till representanter från olika religioner och trostraditioner om kampen mot den globala uppvärmningen:
Slowing, indeed reversing, these trends have emerged as the defining challenge of our age. It requires both your prayers and your participation. Indeed, success in the fight against climate change is hard to contemplate without the input and energy of men and women of faith.
All of you can help inspire millions of people around the world to become better stewards of our planet. You can guide them towards healthier, more sustainable lifestyles. And you can reinforce the belief, fundamental to all religions, that we have a sacred obligation to leave the world a better place for those who will follow.
Tron spelar roll! Mycket hänger på trons kraft! Och det är just det som dagens evangelietext ur Johannesevangeliets fjärde kapitel handlar om. Vi må ha många olika praktiska skäl för att ha sökt oss hit till Hallgrimskyrkan just idag. Men i grund och botten finns det bara ett skäl: Det är tron. Närmare bestämt det faktum att Jesus skapar tro. Och tron som Jesus skapar drar i oss.
Jesus skapade tro då för tvåtusen år sedan, och han gör det idag. Utan tro skulle vi inte vara här, inte någon av oss. Jag vet inte hur det är här hos er i Island. Om jag talar så i Sverige kan det hända att någon säger: Jag är nog inte här därför att jag tror. Jag vet inte ens om jag saknar den tro som jag känner mig rätt säker på att jag inte har.
Vad är då tro? Hur skapas tro? I vår tid hör vi denna fråga ofta som en individuellfråga: hur ser jagpå tro? Är jag troende? Och så kommer frågan: Vad måste man tro på för att få räkna sig som troende? Vad är minimum för kristen tro?
Visst kan man samtala om vad som är minimum för kristen tro. Men frågan har sina brister. Den utgår från att med tro är det så att antingen har man den eller så har man den inte. Den glömmer att tro är något rörligt, dynamiskt. Tro är inte en sak jag äger utan en relation jag är indragen i. Frågan om trons minimum förutsätter dessutom att tro är ett individuellt ställningstagande. Något jag bestämmer mig för eller emot. Något som jag sedan måste kolla sammansättning och temperatur på: tror jag rätt, och gör jag det med den rätta värmen?
Visst har tro med individuella ställningstaganden att göra, och visst spelar det roll vad vi tror. Men den evangelieberättelse som vi nyss har hört säger också något annat om tro. Jesus skapar tro inte som individuella paket som vi bär med oss, utan Jesus skapar tro som ett gemensamt rum som vi är välkomna att leva i.
Jesus kom tillbaka till Kana i Galileen, där han hade gjort vatten till vin, berättar evangelisten Johannes och knyter an till Jesu första besök i Kana, då Jesus på tredje dagen efter sitt dop hade bänkat sig till bröllop. Man kan inte rädda världen om man inte visar sin kärlek till människorna genom att älska deras glädje. Det gäller också i klimatförändringarnas tid. Jesus uttryckte det den gången genom att skapa ett överflöd av vin, symbolen för glädje och liv. Som han senare sa: Jag har kommit för att de ska ha liv, och liv i överflöd (Joh 10:10).
Mellan besöken i Kana har Jesus hunnit med att handgripligen slänga ut försäljarna ur Jerusalems tempel (Gör inte Guds hus till en saluhall!); han har haft nattliga diskussioner med den lärde Nikodemos och samtalat i middagshettan med den samariska kvinnan vid Sykars brunn. Jesus skapar ett rum av tro omkring sig, som den individuella tron kan leva i.
Vår individuella tro är lite som en muskel. När den används och övas blir den smidig och stark och klarar påfrestningar. En muskel som inte används förtvinar. En otränad muskel ger träningsvärk. Det är i regel inte farligt, träningsvärk signalerar här finns utvecklingsmöjligheter. För trons muskler finns det kanske en sorts troningsvärk som signalerar växtmöjligheter.
Den gemensamma tron är som det tak som det känns så väldigt skönt att gå in under när snön vräker ner eller solen bränns. Lika skönt som det är att en regnig och stormig dag komma innanför den här kyrkans portar och njuta av dess stilla liv. Den tro som Jesus skapar är mer än summan av det som våra individuella trosmuskler åstadkommer. Tron är också det starka valv i vars skydd vi idag finner gemenskap. Vem vill vara utan det taket?
När Jesus återvänder till Kana, den överflödande livsglädjens plats, möter han det hotade livet. Ett barn ligger döende, sonen till en kunglig ämbetsman ( nej status och rang skyddar inte från lidande och död). Vad förmår löften om liv i överflöd när mor och far ser sitt barn dö?
Fadern spänner trosmusklerna till det yttersta. Tar sig flera mil för att be Jesus komma. Men Jesus bjuder motstånd: Om ni inte ser tecken och under tror ni inte. Ni vill alltid ha bevis! Pappan måste ha känt en extrem troningsvärk i denna stund, men han insisterar: Kom, innan mitt barn dör. Han vägrar lämna trons rum. Gå hem, din son lever. Så går han, i ovisshet. Först dagen efter får han veta att barnet blev bättre just då. Och han kom till tro liksom alla i hans hus.
Det här är inte en tro som är baserad på en rad påståenden, utan en tro grundad på erfarenhet. Den är inte egendom utan relation, den är inte bara individuell utan också gemenskap.
Det är en tro som inte är immun mot ifrågasättande. Familjen kunde ju aldrig veta säkert vad som egentligen hände. Var det helt enkelt ett naturligt förlopp: pojkens immunförsvar lyckades till sist vinna över sjukdomen, eller var det verkligen Jesu livgivande kraft? Eller var det just Jesu livgivande kraft som blev synlig i det helt naturliga och ändå underbara tillfrisknandet?
Tro är som en muskel som kan tränas. Helst så att hela kroppen är i rörelse, lite som på en crosstrainer, konditionsmaskinen som motionerar ben och armar och mer därtill. Och förresten, cross-trainer måste ju vara en bra bild för den tro som har ett kors i centrum. Så visst gör vi rätt i att crossträna/korsträna vår tro.
Låt oss i våra kyrkor fortsätta att samtala om vad korsträning av vår tro innebär i klimatförändringarnas tid. Hur ser korsets väg till uppståndelsen ut när vi tänker klimatmål och hållbar utveckling? Vad betyder omvändelse, försakelse, död och uppståndelse för oss när vi tänker på våra barnbarnsbarns framtid, när vi tänker på global rättvisa? Hur vårdar vi hoppets gåva? Och glädjen över livet i skyddet av det valv av tro som Gud genom kyrkan har spänt över sekler och kontinenter?
Jesus skapar tro. Tron drar i oss. Så att vi kan främja liv vårt gemensamma liv, skapelsens liv. Må Guds nåd, Kristi kärlek och den Heliga Andens kraft leda och stärka oss i detta. Amen.
Message from the General Secretary, https://www.un.org/press/en/2007/sgsm11276.doc.htm
21:a söndagen efter Trefaldighet, Joh 4:46-53
Hallgrims kyrka, Reykjvavik, 181021
Photo: Sigurður Árni Þórðarson